Sökandet efter...?

Ett ordspråk är kanske lite väl klyschigt: "Den som söker, den finner", men hur kommer det sig att om man söker ett samband med något så finner man det till slut? Våra hjärnor arbetar febrilt i att strukturera, förenkla och kategorisera, allt för att vi ska kunna förstå - helt enkelt koppla.
Vi klarar tydligen inte av att leva i ovisshet, vi måste leta efter svaren och når vi begränsningar så hittar vi på, köper vår egen förklaring och bättre blir det om någon annan bekräftar den.

Det är bara det att jag kan bli så trött på vissa förklaringar, och varför tror vi på dessa förklaringar?

Här är ett par exempel på ett sökande som har resulterat i något:
SDS: Jungfru Maria i Rönneholmsparken
SDS: Jesus ansikte i en potatis
Nyhetskanalen: Helig ko

Nu kanske du påstår följande: Dessa personer sökte inte, det kom till dem.
Jasså? Det tvivlar jag starkt på. Jag söker inte, jag finner inte Jungfru Maria i barken, eller Jesus ansikte i en potatis eller en helig ko.
Jag är inte troende, och skulle det visa sig att jag har fel - att dessa tre uttryck är tre genuina uttryck på en Guds allsmäktiga agerande och bevis på dennes makt så skulle jag förakta denne.
Är detta allt? Ska jag följa detta? Denna Gud påstås vara allsmäktig men lyckas endast med bedriften att forma lite bark. Bränna en potatis. Forma stjärnan på en ko till ett kors.
Pinsamt.

Vi talar här om varelsen som det påstås formade Jorden och sedan skapade stjärnorna och Solen, han skapade varelserna och tingens ordning - har han blivit gammal och skröplig? För när hans son - som också är han själv (ingen har lyckats förklara detta på ett vettigt sätt) - så verkar det som att hans makt har falnat lite grann.
Miraklena? Jovars, han mättade en skock med folk, han helade de sjuka - en åt gången och inte alla, han gick på vatten och förvandlade vatten till vin. I jämförelse med att skapa Jorden?
Och nu klarar han knappt av en tydlig bild av sig själv i en pommes.
Pinsamt.

Pinsamt och tragiskt. Inte för Guden, utan av oss. Kan vi inte sätta oss ner och formulera något bättre än en utomjording som skickar ner sig själv för att övertala/våldta en kvinna att föda honom själv? För att sedan förutbestämma sin egen ultimata uppoffring genom att dö - men sedan... just det han kunde inte dö.
Så det blev ingen uppoffring alls.
Jag är inte den som är den. Jag tror inte på Gud men jag tror på Jesus.
Jag tror att det med väldigt stor sannolikhet har funnits en karaktär med ett namn motsvarande Jesus som gick omkring och predikade.
Jag tror inte att han utförde ett enda mirakel.
Jag tror inte att dåtidens Jesus ens kommer nära i liknelse mot samtidens Jesus.
Jag tror inte ett dugg på det han predikade, men sen så predikade han inte till mig eller för mig - eller ens för dig som läser. Faktum är att han predikade för en mycket liten grupp människor: Judar bosatta på vissa utvalda platser i nuvarande Israel.

Istället för att hitta på den värsta skrönan vi bara kan tänka oss, eller köpa denna som någon annan har hittat på - bara sätta oss ner och komma fram till det vi (var och en) verkligen är ute efter: Vad vill jag?
Att fylla sitt liv med någonting som är ditt eget, som du själv har bestämt dig för.
Jag har bestämt för mig att en av många andemeningar ur flertalet heliga böcker är att inte skjuta upp till morgondagen det du kan göra idag. Men av någon anledning är det så många som väntar - väntar på det där utlovade paradiset på andra sidan döden.

Så sökandet efter vad som kommer härnäst känns ganska meningslöst - lev ditt liv precis så gott du förmår jag tror du bara har en chans att göra det på.